Är våren på väg? En konstig fråga att ställa i oktober kan man tycka. Men i det här fallet menar jag i mer bildlig bemärkelse. Och det är Occupy-rörelsen som får mig att vädra vår i luften. Efter en 30 år lång vinter präglad av mörker och kyla, börjar inom loppet av några få veckor en ny gräsrotsrörelse sprida ljus och värme över världen. Vanligt folk går ut på gatorna (ja, även jag demonstrerade den 15 oktober) i protest mot att 99 % av världens befolkning föder och göder den procent som kontrollerar världsekonomin.
Vad var det då som hände för 30 år sedan? 1970-talet var ett decennium då det visade sig att keynesianismen, den nationalekonomiska teori som hade präglat den ekonomiska politiken sedan 1930-talet (icke minst socialdemokraternas här i Sverige) visade sig misstämma med verkligheten. Oljekris och stigande kostnader medförde både inflation och stagnation. Att gå in med ytterligare statlig stimulans fick inte den avsedda effekten. Men statsskulden ökade.
Då kom Milton Friedman som en räddande ängel med monetarismen. Politikerna sög åt sig som svampar och var inte sena att sjunga marknadens lov. Det gällde även socialdemokraterna, vars ekonomiska politik från 1982 i hög grad kom att präglas av monetarismen. Övertron på marknaden utvecklades allt mer mot religion.
Men de senaste åren har vi sett att inte heller monetarismens teori stämmer med verkligheten. Marknadsliberalismen har skapat ökande klyftor både globalt och lokalt. Bankkris har följts av skuldkris. Det monetära systemet är i gungning. Och nu äntligen börjar ifrågasättande röster höras. Ellen Brown hör till dem som inspirerat med sin bok “Bankerna och skuldnätet”.
Ännu i början av 1980-talet hade vi en livaktig alternativrörelse i Sverige. Många arbetade i och utanför partipolitiskt oberoende organisationer som Framtiden i våra händer och Jordens vänner för att från gräsrotsnivå bygga upp ett rättvist, solidariskt och ekologiskt hållbart samhälle. Men 1981 bildades Miljöpartiet. Det kom olyckligtvis att splittra alterrnativrörelsen. Många av dem som dittills jobbat utanför partipolitken valde att i stället engagera sig i Miljöpartiet i tron att det går att påverka mer genom att försöka bli invald i de politiska församlingarna och föra kampen vidare där. Vad vi i stället har sett är att Miljöpartiet har sugits in den etablerade maktstrukturen och att budskapet har urvattnats till oigenkännlighet.
Man skulle i stället ha lyssnat till den norske sociologen Thomas Mathiesen, som så klokt har analyserat maktstrukturen i samhället. Vad de som bildade Miljöpartiet borde ha förutsett är att för att kunna bryta upp de etablerade strukturerna behövs något som Mathiesen kallar för “upphävande handling”. Det gäller att varken bli indefinierad eller utdefinierad utan att balansera någonstans däremellan. Mer om Mathiesens och andras teorier om detta finns att läsa hos Plogbillsrörelsen. I denna anda har Occupy-rörelsen goda förutsättningar att lyckas.
