Morbror Ernst del 3: Yrkesmannen

Ernst gick i lära till buntmakare eller körsnär, d.v.s. en hantverkare som tillverkar klädesplagg av päls. Efter fyra års lärotid skrev han till Kungl. Kommerskollegium i Stockholm och ansökte om stipendium för att förkovra sig i yrket på annan ort. Det resulterade i att han under en period praktiserade i Stockholm.

Han skrev då sin Körsnärssång:

Körsnärer äro vi alla
så många som äro här
därför vi sjunga och tralla
och klämma i se så där.

Många muffar och kragar har vi gjort
till många vackra damer i vår sta’
och alltid hava vi försport
att de hava varit bra att ha.

Jag alltid den önskan närt
en stor körsnär att bli
därför vill tills allt jag lärt
alltid arbeta som ett bi.

När man så har varit
i läran fyra år
och många gånger illa farit
reslusten då man får.

Var och en vill då försöka
uti detta goda yrke
sina kunskaper att öka
att förvärva penningar och rykte.

Man vill då gärna fara
till vår stora huvudstad
men man där bör låta vara
allt som kommer ont åstad.

Snart nog så fick jag börja
uppå ett stort fabrik
och jag behövde där ej sörja
att ej bli på erfarenheter rik.

Mycket fick jag där mig lära
såväl i smått som ock i stort
till verkmästar’n fick jag bära
många saker som jag gjort.

Fina saker där jag gjorde
av bisam, skunk och persian
snart blev jag som sig och borde
därvid fullkomligt van.

Många skinn jag noga fick sortera
för att få dem alla att passa
när jag skurit dessa fick jag flera
jag gjorde muffar och kragar där i massa.

Ibland det var ett väldigt knog
att få skinnen till att räcka
men tänkte jag; det går väl nog,
om jag försöker alla sträcka

Jag vill det gärna säga
att det alltid glatt mitt sinn
att det stora nöjet äga
få arbeta uti skinn.

Arbetare voro där många
som voro skickliga i att rycka o. skära
några var korta och andra var långa
av alla hade jag något att lära.

Man måste alltid hava knivarna vassa
när man dagen igenom står och skär
och noga se efter så att bitarna passa
ty detta ju huvudsaken är.

Med omsorg man måste alla kragarna spika
för att de den rätta faconen skall få
så att de bli med modellerna lika
inte för stora ej heller för små.

Och när man har skurit alla skinnen
skall sömmerskan dem tillsamman sy
därför de komma bort till maskinen
där hon med bitarna mången gång har ett bry.

Att blocka försiktigt det nödvändigt är
för att ingenting isönder draga
ty det vållar blott mycket möda och besvär
att något efteråt behöva laga.

För att ett fint utseende åt varorna ge
måste alltid en bestrykning de få
och efteråt dem alla noga genomse
så att inga bara fläckar syns däruppå

Snart den första veckan gick
och det blev fredag kväll
jag då mina pengar fick
och jag kände mig så säll.

Därför yngling jag vill dig råda
att du bliva skall körsnär
om du vill kan du då all världen skåda
och erfara att det ett präktigt yrke är.

På lördag kväll jag tänkte
varthän skall jag nu gå
det dock det största nöjet skänkte
att hela natten sova få

Mitt första mål har jag nu vunnit
att i Stockholm samla rön
inga städer har jag funnit
såsom denna vara så skön.

När ibland man börjar tycka
att tiden där hemma blir lång
och något tycks en trycka
man går på Berns salong.

Ibland det också hände
när en promenad i staden jag tog
att någon som mig kände
där bak på axeln slog.

För stunden blev jag ganska flat
men jag strax upptäckte
att det var en god kamrat
när han handen till mig räckte.

“God afton” då han sade
varthän skall du nu gå
jag tror vi mer roligt hade
om vi gjorde sällskap båda två.

Strax därpå vi den korta biten
till Skansen i en spårvagn for
som jag alltid när jag var liten
önskat se när jag blev stor.

Mycket var där att betrakta
innan allt man hunnit sett
vi gingo också sakta
för att ej i värmen bliva svett

Nu vill jag min visa sluta
det är nog för denna gång
och vill jag endast det tillskjuta
att det är en körsnärsång.

Under ett knappt års tid 1924/25 praktiserade Ernst i Bryssel (långt innan svenskar började åka dit i EU-sammanhang).

Tillgången på arbete var inte alltid så god och Ernst var periodvis arbetslös. Så småningom etablerade han sig som egen företagare. Han hade inte direkt sinne för affärer och inkomsterna av verksamheten var ganska blygsamma, men han klarade sig på dem. När han 1964 blev folkpensionär, tyckte han det var helt fantastiskt att han kunde få så stor arbetsfri inkomst.

Ernst i sin pälsverkstad (1950-talet)

Fortsättning följer