Morbror Ernst blev aldrig gift. Kanske gjorde hans nära förhållande till sin mor Mathilda Andersson, född Johansdotter (1857-194?) det svårt för honom, sin utåtriktade läggning till trots. Mathilda har beskrivits för mig som en stark och handlingskraftig kvinna och när hon blev änka 1908 fick hon ensam ta ansvaret för familjen. Ernst kom att bo tillsammans med henne ända tills hon dog i början av 1940-talet.
Att Ernst intresserade sig för kvinnor och längtade efter en relation framgår dock tydligt av hans efterlämnade material. T.ex. skrev han följande dikt, antagligen i början av 1920-talet:
Jag har en vän i det vackra Värnamo
en liten vän som tillhör mig
med henne vill jag bygga tillsammans mitt bo
och vandra på samma stig
Det är en flicka söt och rar
med ögon blå, så nätt och fin
som hela mitt hjärta erövrat har
och som jag hoppas en gång skall bli min
När denna flicka är invid min sida
har jag funnit den högsta lycka
för henne vill jag så gärna strida
för att sedan få hennes läppar trycka
Denna flicka jag alltid längtar
att få träffa uti hemmets sköte
därför alltid mitt hjärta trängtar
till detta för mig så ljuva möte
Hos henne vill jag så gärna vara
ty då finner jag en så ljuvlig frid
henne vill jag från all fara
skydda mot en ondskfull tid
För denna flicka bre’r jag ut min famn
och henne önskar jag till min brud
och vill någon veta hennes vackra namn
så heter hon Gertrud
Första gången jag Dig här i livet såg
hos min morbror och moster i Bor det var
då det hände, när jag på semester hos dem jag låg
att Dig jag mötte, som sedan dess mitt hjärta har
Fast det dock förflutit några år
sedan jag Dig första gången såg, min skatt
Du ännu tydlig för mitt minne står
i din vita klädning och med röda körsbär på Din hatt
Från den stunden jag en annan syn på livet fått
allting syns mig hoppfullt, härligt ljust
sedan Du ett frö av kärlek i mitt hjärta sått
och jag i Dig blev helt förtjust
Du en gnista utav kärlek i mitt hjärta tände
när jag första gången i dina ögon såg
För första gången jag den ljuva känslan utav kärlek kände
sedan dess det fagra målet att få vinna Dig, står för min håg
Den pärla som jag länge sökte, i Dig jag funnit
Du är för mig den skönaste klenod
som jag efter år av längtan vunnit
Du alltid såsom framtidshoppet för mig stod
Jag älskar Dig, från mitt hjärta komma dessa orden
kärleksfröet som Du sådde med en mäktig kraft det gror
Du är för mig den käraste på jorden
med undantag av en — det är min mor
Ingen flicka här finns dig lik
på hela denna vida jord
på så många goda egenskaper rik
som yttrar sig såväl i handling som i ord
För det första har Du tålamod
ett tålamod som övervinner allt
från första ögonblicket jag det förstod
samt ett hjärta fullt av tillgivenhet ej stelt och kallt
En annan egenskap jag ock vill nämna här
den allra skönaste utav dem alla
det vackra namnet trofasthet den bär
en trofasthet som evig jag vill kalla
“Kära flicka” så jag Dig kallar
med min kärleksfulla rätt
en känsla av lycksalighet igenom bröstet svallar
när jag tänker på ditt ljuva sinne, dina sköna later o. ditt sätt
Du kan ej tänka Dig min smärta
när jag ifrån Dig skiljas skall
ty endast för Dig slår mitt hjärta
min kärlek är ren som klaraste kristall
Det är en kärlek innerlig som jag blott för Dig kan känna
en kärlek varm som moderskärlek ömma
en kärlek så stark att inga hinder kan stå mot denna
en kärlek djup lik en brunn som aldrig går att tömma
En kärlek sann som Jesu ord i Skriften
en kärlek ljuv som barnadrömmar var
en kärlek utan gräns som evigheten
den kärlek är som hjärtat helt betar
Bättre flicka jag kan ej finna
hur än jag söker kring den vida jord
därför vill jag eftersträva att Dig vinna
Du är så enkel, rättfram ej konstlad och tillgjord
Jag älskar Dig, beundransvärda flicka
din ädla hållning och ditt glada skick
de kära armar som mig famnen bjuder
din mund, din panna och din rena blick
När jag blickar in i dina ögon klara
en värld av kärlek mig då möter där
så ljuvt det är att hos Dig vara
lyckan Du mig gav, min älskling kär
Och då Du ler och mot mig läppar räcker
jag tror en ängel vid min sida står
så blyg, så härligt skön, så underbar
för mig Du är uti Din ungdoms vår
Skänk mig din kärlek! O flicka, ljuva, väna
och säg till mig det förlösande ord
så skall Du mig den högsta lycka förläna
och göra mig till den lyckligaste människa på jord
Dikten är omsorgsfullt inbunden i en pärm av blå kartong. Troligen kom den aldrig till denna Gertruds kännedom. Och förmodligen skrev Ernst den utifrån en idealiserad drömbild han bar med sig från deras korta möte 1916.
Ernst med okänd dam ca. 1920
1933 blev Ernst bekant med Ellen Michaelis från Berlin. De träffades och umgicks i samband med att Ellen besökte Malmö. I vilket sammanhang är för mig okänt. Kanske var det i samband med en turistresa helt enkelt. Det var i varje fall inte i esperantosammanhang, för de skrev till varandra på tyska.
Ernst fattade uppenbarligen tycke för Ellen och en omfattande korrespondens inleddes. De kom att brevväxla med och hälsa på hos varandra resten av Ernsts liv. Vid ett av Ellens besök hos Ernst, det var i juni 1971, var hon också med Ernst hemma hos oss en fredagskväll.
Om deras relation var mer än vänskaplig vet jag dock inte. Hur som helst levde även Ellen som singel, för att använda ett mer sentida uttryckssätt. Och lyckligtvis hamnade hon i Västberlin efter andra världskriget, så hon kunde resa fritt.
Fortsättning följer
